Bengt Berglunds glänsande emaljer: 'Gulros', 'Vitkrage' och 'Tistelblomma'.

Bengt Berglund är mer känd som keramiker och formgivare trots att han målade emaljtavlor under dubbelt så lång tid som han skapade stengods och serviser. Under 30 år på emaljverkstaden i ett hörn av den bullriga badkarsfabriken på Gustavsberg var Berglund landets mest flitige och specialiserade emaljmålare. (*)

På fabriken hade Berglund dubbla yrkesliv som keramiker och emaljkonstnär. Han anställdes 1960 av sin konstfacklärare Stig Lindberg som formgivare, tänkt att axla chefens porslinsgärning. Men väl satt i arbete i ateljén blev det i huvudsak personligt konstgods med bakade och mönstrade stengodsfigurer, ansikten och kultstenar långt från nytta och rationalitet. När hans keramiska upptäcksresa slutade 1975 i besvikelse över utvecklingen på fabriken, blev emaljverkstaden med sin glödande ugn, alla färgflaskorna och plåtkasetterna en fristad och ett effektivt konstinstrument. Berglund kom att i olika former arbeta med emaljer från 1961 ända till badkarlsfabriken stängdes 1993. På så sätt var han den konstnär som mest konsekvent fullföljde de visioner som Gustavsberg i det sena 1940-talet hade om den nya emaljkonstens möjligheter.

Kooperationens flaggskepp hade ambitionen att tillverka det mesta och göra det bästa. Strax efter Andra Världskriget byggde man därför en egen badkarsfabrik för att förse det växande folkhemmet med emaljerade plåtbadkar. Man skulle använda "flygålderns egna produktionsmedel för tillverkning av hemmets hygieniska utrustning". Teknisk know-how skaffade man sig i USA där man också köpte de 9 meter höga Clearing-pressarna som kom lastade på tolv pråmar till Farstaviken pingsten 1947. Den sista december kunde den stolte chefen Waldemar Wahlgren signera det första karet (**). Gustavsberg blev snabbt marknadsledande på pressade badkar och fasadplåtar.

Men man hade inte bara snappat upp teknik i USA. Gustavsbergs ledning hade också insett att man där använde målade emaljplåtar för offentlig utsmyckning. Gustavsbergs vd Hjalmar Olsson tipsade både Wilhelm Kåge och Stig Lindberg, men bägge var tveksamma till en början.
"När jag frågade Stig Lindberg om han ville komma över till fabriken och måla på plåt fick jag en blick som om jag bett honom måla staket", berättade Waldemar Wahlgren i en tillbakablick. Kåges enda insats blev att formge frontplåtarna till de första badkaren, men den mer nyfikne Lindberg prövade såsmåningom emaljmåleriet. Entusiastisk kallade han in sina konstnärsvänner Endre Nemes, Algot Törneman och Egon Möller-Nielsen som kom att bli den moderna emaljkonstens pionjärer.

Industrin såg möjligheterna till stordrift och utsmyckningar i den heta byggmarknadens tid. Det första offentliga emaljverket blev Endre Nemes zodiakklocka som sedan 1950 sitter på en fasad i Västertorps centrum i Stockholm. Stig Lindberg gjorde 1952 klockan Solbåten till taket på restaurang Solliden på Skansen. Nemes gjorde flera större väggar och Törneman och Lindberg tryckte mönstrade emaljbord som såldes bla. på NK. Emaljkonsten blev modern och omskriven, även utomlands där Lindberg ställde ut emaljtavlor. Allt fler konstnärer dök upp för att utföra offentliga uppdrag eller för privat tavelmåleri. Lage Lindell, X:et, CO Hultén, Eje Öberg prövade det måleriet, präglat av "emaljens truliga oföljsamhet och blixtrande nycker", som den tillfällige emaljmålaren Öivind Fahlström skrev 1961. Råplåt köptes till självkostnadspris för ett par hundra kronor kvadratmetern och kunde målad säljas för flera tusen kronor per kvadrat. Emaljer kunde vara små tavlor eller 145 meter långa verk för tunnelbanan. Emaljer prydde skolor, sjukhus och byggnader och turnerade på utställningar.

Till denna "skärningspunkt för industriell teknik och konstnärligt uttryck" kom den nyanställde Bengt Berglund. Till skillnad från keramiken var emaljmåleriet en snabb och direkt verksamhet. På tio minuter kunde man från "världens vackraste geggamoja" få fram ett färdigt verk ur ugnens 800-gradershetta. Det var en underbar skillnad mot keramikens långsamma, ofta färgfattiga hantering. (Dessutom gillade Berglund aldrig att bli kladdig om händerna). Han började experimentera och visade sina första emaljer hösten 1962, ett halvår innan sin keramikdebut. Berglund utvecklade en fiffig teknik att mångfaldiga motiv genom att trycka mönster med skumgummimatriser som skurits eller glödritats med lödkolv. Genom olika borstningar, schabloner och screentryck kunde han skapa förlagor som sedan upprepades av hans medarbetare.

Upplagorna, vanligen på 155, 200 eller 300 exemplar, togs fram efter beställningar, men det var sällan som upplagorna målades helt klart (***). Med Berglunds emaljgrafik vreds emaljkonstens fokus från offentlig miljö till privatmarknad. "Berglund har lyckats framställa emaljarbeten till ett mycket överkomligt pris och givit publiken möjlighet att utnyttja ett fascinerade material som stimulerande färgaccenter i hemmiljön", skrevs det vid lanseringen av en kollektion emaljgrafik på varuhuset PUB i februari 1964. "Nytt och festligt" skrev kritiken.

Det uppstod en liten tavelfabrik bland de pysande kompressorerna, pressarnas suckar och de oändliga raderna av badkar. En egen berglundsk värld utvecklades med egenartade robotfigurer och prilliga mönster. Med tiden utvecklades motiven till solar, snurror och prickar i serier av metallisk popkonst från kooperationens konstfabrik. Julen 1968 annonserade Gustavsberg med Berglunds emaljplattor "Gulros", "Vitkrage" och "Tistelblomma" för 55 kronor styck. 1970 kom den sista serien emaljgrafik "Blomma, Öga, Mun, Hav" i ett tidstypiskt manér, men sedan övergavs den privat ämnade emaljen för experiment med modulsystem för inredningar.

Tillsammans med med en annan emaljälskande konstnär, Nalle Werner, ställde Berglund ut på Stadsmuseets gård 1972, ett försök att intressera byggindustrin för emaljens möjligheter i arkitekturen. "Man kan umgås med emaljen, sitta på den, äta på den, ha den på väggen eller låta den lysa som vindflöljar uppe i luften" skrevs det entusiastiskt. Den storskaliga emaljfanfaren klingade tyvärr ut i tomhet, då det var kris i byggbranschen och många arkitekter gick utan arbete. Men Berglund var fullt sysselsatt. Förutom tavelmåleri utförde han minst ett stort offentligt uppdrag varje år under sjuttiotalet. Han målade tex. emaljväggarna för entrén till varuhuset PUB (1970), ett av hans mest folkkära verk på en klassisk mötesplats i city. Till de nya förorterna målades väggar i restauranger, badhus och skolor.

1979 hade emaljkonsten på Gustavsberg prövat sig fram, lanserats och mognat under 30 år. En stor utställning på Liljevalchs blev en sammanfattning av läget. Emaljmåleriet hade sedan starten betraktats med misstro av konstetablisemanget. Plåten uppfattades som ett simpelt material och emaljtekniken som frånstötande blank och förrädisk genom sin "klatschighet" som så lätt gav "färgglatt kludd utan konstnärligt djup". (DN okt 79). Men flera av konstnärerna hade, enligt tidningen, också lyckats bemästra emaljens temperament, bla. Lage Lindell, Erland Melanton, Nalle Werner och Bengt Berglund, som tillsammans med Werner inredde en av salarna på Liljevalchs.

Bengt Berglund lämnade sin deltidsanställning som föreståndare på emaljverkstaden 1982, men kom att uppsöka den igen för olika projekt, bla. utsmyckningar av kryssningsfartyg. På några utställningar på Galleri Lucidor 1978-84 visade han allt mer renodlade bilder på sitt grundtema om naturens mjukhet mot människans rationalism. Mot slutet av 1980-talet nådde hans måleri ett abstrakt plan, kraftfullt dekorativt och lyxigt metalliskt. En utställning med 30-40 emaljer och objekt i aluminium på Galerie Doktor Glas i februari 1988 blev Berglunds sista soloshow som emaljkonstnär.

Men sedan blev det tvärstopp för emaljverkstan. Gustavsberg lade ner sin badkarsfabrik 1993 och sålde pressarna till Kina och England, där de idag gör Toyotabilar. Bengt Berglund berövades sitt hemtama konstmaskineri och slutade helt med emalj. Men förändringar har alltid lockat honom och emaljkonstens slut blev en start för nya uttryck. En 6 ton tung näckros i rött stål lyser nu i en rondell i födelsestaden Landskrona. Storskaliga tryck med färgstreck visades i tunnelbanan 2002-3.

Emaljgrafiken från Gustavsberg som har levt ett undanskymt liv till skrotpris på loppisar, har under de senaste åren fått ett visst uppsving. En yngre generation upptäcker nu Bengt Berglunds 40 år gamla tavlor som passar perfekt i det tidiga 2000-talets färgstarka inredningstrender. Emaljen "Gulros" från 1968 har aldrig varit hippare.

(PE 2005)



(*) En 3000 år gammal teknik att förena glas och metall. Använd i Egypten, Bysans, Rom. Religiösa bilder på medeltiden. Limogesemaljer under renässansen och miniatyrmåleri under 1600-talet. Emaljering av hushållsprodukter sedan industrialismen. Från 1890-talet emaljerade skyltar på stationer, som reklam och vägvisare. Konstemaljer i USA sedan 1930-talet.

Emaljmåleri à la Gustavsberg: porslinsemalj på 1,5 mm badkarlsplåt i kassetter på storlekar upp mot en kvadratmeter. Cirka 6000 kulörer tillgängliga. Bränntid 6-8 minuter i 800 grader då emaljen ingick i sitt "evighetsstadium", tålig mot ljus, väta, repor, tid. Plåtarna kunde brännas ett flertal gånger för olika effekter.

(**) Se också text om Börje Skohg ’Silvermannen från det stora gröna.’.

(***) Signaturer på Bengt Berglunds emaljgrafik och unika verk:

På emaljgrafik i upplaga skrevs "Gustavsberg + årtal" på baksidan. På framsidan eller kanten sattes ibland en schablontryckt signatur "B. Berglund". Etiketter med schablonummer och tavlans nummer i upplagan klistrades på baksidan.

Senare användes färgglada etiketter med "Gustavsbergs Emalj. Bengt Berglund".

Även en stämpel med "BB Gustavsberg" på kanten av tavlorna förekommer.

De unika tavlorna signerades med "B. Berglund + årtal" på baksidan eller ristat i emaljen på framsidan. Unika förlagor till grafik kunde även ha en schablonsignatur på framsidan. Namn och årtal i guldskrift på framsidan eller kanten förekommer, mest på verk från 1970-80-talen.