"Du borde prata med Astrid Sampe", var det någon som sade. "Hon är gammal och börjar bli lite virrig, men har mycket att berätta". Det var några år sen och saker kom emellan, men uppmaningen dröjde kvar i bakhuvudet medan jag torkade disken med hennes grafiskt strama handdukar, köpta på Klässbols linnetryckeri vid Glafsfjorden i Värmland. Varför gillade jag just de där handdukarna så mycket? Nånting med barndom, något vuxet, men också något snyggt och piggt vid det blöta porslinet vardag efter vardag.
Så kom dödsrunan den 10:e januari 2002. Rebecka Tarschys skrev om den moderna svenska konstindustrins första dam och kallade henne, med både värme och respekt, för "den blonda järnladyn i Chaneldräkt". En gammal Sampe tittar in i kameran. Man anar en snygg dräkt, en perfekt frisyr som åldrats. Jag rotade mig ner till en gammal Antik & Auktion från 1990 och där tar Astrid Sampe emot i sin lägenhet, "fräsch och rosig som en höstastrakan", fylld av minnen, vänners konst och möbler. Våningen var ritad av Carl-Axel Acking 1947. På skrivbordet står dottern, glaskonstären Monica Backströms glasägg.
På andra, äldre bilder är Astrid Sampe fantastisk. Hon sträcker händerna upp i motljuset mot ett virvelmönster på en bortglömd engelsk utställning 1961. Hon sitter vid sitt skrivbord med abstrakt konst, ordentliga skor och en stadig, välsydd dräkt. Hon tar emot pressen med cigarettmunstycke, två sobra barn, tax och modern inredning. Den gamla perfektionismen blir lite vemodig när hon kindkysser berömdheter, går på utställningar och tiden går runt om henne i fotoarkivets obönhörliga tittgluggar. Det enda som syns är textilier, fester, åldrande ansikten. Allt arbete har lösts upp i luft. Men hennes handdukar fungerar precis lika bra nu som för 50 år sen och de leder tillbaka.
Med funktionalismens saklighet och nytänkande, parad med den moderna konstens frihet, moderniserade hon den svenska textilkonsten, drev ut den från blomsterdjungeln, ut till den moderna världens ytor: receptioner, foaljéer, vardagsrum, utställningar, väggar, miljöer där människor möttes. Hennes insats var lika mycket kordinator som kreatör, lika mycket organisatör som experimentell formgivare. Hon skapade mönster, men hon drev också medarbetare in på sin linje, bröt upp textila konventioner och skingrade doften av gamla mattor. "Hon var en tvärhand hög och mycket bestämd", säger någon. En annan minns hennes ständigt närvarande beautybag. Skönhet och vilja.
Som chef för NK:s Textilkammaren var Astrid Sampe drivmotorn för 34 år av textil utveckling. Hon var också en relästation mellan konst och textil, mellan textil och arkitektur, mellan Sverige och utlandet. I hennes minituöst underhållna och uppdaterade adressbok fanns lösningar på alla problem. Hon ringde Charles och Ray Eames, hon ringde Stig Lindberg och Sven Markelius, Alvar Aalto, Olle Baertling, Eero Saarinen, hon kunde ringa alla stora namn och saker blev gjorda.
Astrid Sampe var industriell formgivare och hon växte upp i textilindustrins famn. Hon var femte generationen av textilare i Sjuhäradsbygden. Farfadern Samuel Pettersson, grossisten "Sam P", gav efternamnet. Pappan var trikåfabrikör. Som barn lekte hon sig in i arbetet och redan under skoltiden sålde Astrid mönster till tryckerierna. Konstfack var en självklarhet och Sampe kom dit 1928, mitt under uppladdningen inför Stockholmsutställningen.
Det var en strömkantring som drog henne med sig och gav henne en hållning till skapandet som skulle räcka genom hela karriären. 21 år gammal besökte Astrid Sampe utställningen sommaren 1930. Jag önskar mig ett fotografi av den stunden, skulle vilja se henne i en snygg dräkt och hatt, omgiven av väninnor, med framtidens möjligheter tindrande i ögonen. Traditioner och 30-talstrender laddades ner i den unga begåvningen. Hon blev en skicklig brodös.
Efter skoltiden, 1932, öppnades kanaler till utlandet. Sampe fick studera ett extraår vid Royal College of Art i London och lärde sig blocktrycksteknik. Av läraren Reco Capey fick hon ett råd, som också skulle följa henne: "Astrid, never be afraid of experimenting". Sampe lärde sig att aldrig släppa kvalitetskraven, vara noggrann och samtidigt öppen för expriment.
Sampes yrkesliv startade som konstnärlig ledare på PUB 1936, bland annat för att modernisera "handarbetseländet", vågen av kaffedukar, korsstygn och bonader som präglade tiden. Där blev hon inte långvarig. Redan samma år gavs hon provtid på NK, som 1937 blev anställning som chef för nystartade Textilkammaren, textilt högkvarter och experimentverkstad med första mål att delta i Parisutställningen samma år. Ett blocktryckeri skapades på Smålandsgatan. Textilkammren låg högst upp under taket i det sedan länge försvunna huset mitt emot NK på Hamngatan.
Sampes blonda textilier, tryckta med tungarbetade linoleumblock, kom att hänga i NK-arkitekten Elias Svedbergs svenska rum på Parisutställningen. Detta var "Sampe före Sampe", art deco, men Paris-showen gjorde succé. Dörrar öppnades till nya uppdrag, bland annat för världsutställningen i New York 1939.
Blocktryckstekniken övergavs för filmtryck, en helt ny möjlighet att trycka mönster till lågt pris. Det passade Sampes funkis-idéer. Hon deltog i New York med nya mönster på nya material: cellofantyg och glasväv. Nätverk byggdes. Shahen av Iran fick "Titanic", en Sampe-matta till sin privata järnvägsvagn 1939.
Så kom kriget och Sverige låstes in i en blommande mönsteridyll av Josef Frank, Jobs, Stig Lindberg. Även om Sampes uppdrag var stora och kontakter med textilindustrin och arkitekter som Sven Markelius och Arne Jacobsen etablerades, tycks krigstiden ha varit en lång tryckstegring för Sampe som skapade romantiska, vegetativa mönster för folkhemsfronten, när hon egentligen ville lyfta ut över världen.
Det sena 1940-talet och 1950-talet, "textiliernas årtionde" blev en nödvändig urladdning för Astrid Sampe. Äntligen kunde isoleringen brytas och nya signaler bröt in i konst, litteratur, musik. 1947-års män presenterade konstruktivismen i Sverige och alla landskapstavlorna och dess målare blev gammalmodiga. Det behövdes inga motiv för att tolka världen: tecken, prickar, krumelurer, spiraler, mönster och rytm blev det nya språket och Sampe omsatte det i textilkonst.
1947 arrangerade Sampe en stor utställning med Stig Lindberg på NK Bo, där han visade lekfulla textilier och den nya fajansen. Den respektlösa hållningen blev en vägröjare för textilskapande på alla fronter. Sampe myntade begreppet "mondrianskt" efter sin konsthjälte Piet Mondrian och lät mönster, arbetsdisciplin och ordning på Textilkammaren arrangeras mondrianskt med räta linjer, strikt, abstrakt, fyllt av lätthet med telefonlinjer och flygbiljetter.
Hon rivstartade internationellt med inredningar av svenska ambassader i Ankara, Pretoria och Addis Adeba, hon ställde ut hos Knoll i New York och lärde känna paret Eames, Eliot Noyes (IBM) och arkitekten Eero Saarinen ("Tulip"-möblerna, TWA-terminalen på J.F Kennedy-flygplatsen) som kom att fördjupa Sampes idéer om balansen mellan rumslighet och dekorationer. Hon fortsatte sin lansering av glastygerna, en amerikansk uppfinning hon hade snappat upp och omvandlade den till textiler med säregna egenskaper. Men materialet var otäckt, väverskorna fick till en början lov att använda gummihandskar för att skydda sig mot de vassa trådarna.
På femtiotalet förnyade Astrid Sampe den svenska textilindustrin med tre steg av radikala idéer för golven, väggarna och för linneskåpet. Hösten 1952 presenterades "50-talets Wilton" på NK, en kollektion Kasthallmattor i den traditionella wiltontekniken. Sampe gav en stelnad, kvasiorientalisk och stormönstrad estetik ett stramt, internationellt swing med geometriska mönster som tar upp de idéer hon utvecklade med Eero Saarinen.
Utställningen "Signerad Textil" på NK i oktober 1954 förhöjde metervaran till textil konst för offentlig miljö av tolv "kända signaturer", Olle Baertling, Viola Gråsten, Olle Bonniér, Stig Lindberg, Sven Markelius och bland andra atomforskaren The Svedberg. Flera av mönstren har blivit signum för svensk efterkrigsmodernism, till exempel "Delfinisk rörelse" av Karl-Axel Pehrson. Begreppet "arkitektmönster" kom i svang, det var strama, avstämda mönster främst för offentlig miljö, men de kom också att sätta trenden för hur man inredde hemma.
I nästa steg av Sampes uppdatering av textilkonsten siktade hon mot den svenska textilens hemmahjärta, alla kvinnors stolthet och förbannelse, linneskåpet som skulle hållas stärkt och rent som bevis på husmoderns alla dygder. Men hur såg de nya hemmen ut ? Vad behövde unga familjer i Bandhagen, Bagarmossen och Kristineberg? Sampe lät sällskapet Aktiv Hushållning studera hushållens linnebehov. Textiltekniker på Almedahls tryckeri fick ta fram nya kvaliteter och format. Snickerier sattes att bygga skåp anpassade till det nya linnet.
Men framförallt fick färgen flöda i en rytmisk lek av Sampe och textilaren Marianne Nilson (född 1933): "Fina fisken", "Kirre Korv", "Bagare Boll", "Lemon Drop", "Negroni", "Ta det på gaffeln", "Pinnebär". Det var gäddor och prickar, ränder, mondrianska färgfält. Med "Perssons Kryddskåp" blev Signe Persson-Melins kryddburkar ett dekorativt, odödligt mönster. Kollektionen "Linnelinjen" presenterades våren 1955 och slog igeom publikt på H55 samma sommar. I den där Antik & Auktion-artikeln 35 år senare (5/90) satte Sampe "Linnelinjen" främst av alla sina projekt. Det var en revolution i linneskåpet. Sampe var industrialist och "Linnelinjens" genomslag måste ha betytt mycket för hennes idéer om vackrare vardagsvara.
Nu var hon 46 år gammal. Revolutionen var igångsatt och arbetet fortsatte. Linnelinjen byggdes ut och följdes av "Skyttelvägen" (1957) som förnyade gardiner, sängöverkast och möbeltyger. "Lakanslinjen" tog sig senare an sovrummets textilier. Textilkammaren på NK blev en "textil bilderbok" mellan tradition och experiment. 1959 inredde Sampe Hinsebergs kvinnofängelse, ett av de uppdrag hon värderade högst, just för samspelet med textil, arkitektur och livkänsla.
1960-talet fick se en ung generation textilare som respektlöst bröt ny mark. För Sampe gick vägen mot de stora uppdragen, som konsult och inredare i offentliga uppdrag, erkänd, respekterad. 1961 formgav hon fem stora ryor till det snofsiga Dag Hammarskjöld-biblioteket i FN-huset i New York. Hon inredde Svenska Lloyds M/S Saga, Patricia och Hispana, ett kortvarigt försök att återuppta amerikaskeppens glans. Hon prisade "de nya fibrerna" och målade upp en ny skön tillvaro med Takryl, polyestrar, polyamider och polyester - vattanavstötande, smutsavstötande, lättskötta. Allt var möjligt i de nya materialens värld. "Konstfibrerna är våra nya tjänare. Konstfibermaterialen ger oss tid. För tid är kanske det mest värdefulla vi har idag.", sade Astrid Sampe och inredde ambassader, konsulat, styrelserum.
Experimentlustan fick nya impulser när hon med IBM-programmerare tog fram mönster med hjälp av datorer, till exempel "Dataros" (1970). Redan i det tidiga 50-talet hade Sampe koordinerat experiment med fototryck, "Fotoprint i Fokus" där fotografer och formgivare lekte fram textila mönster. Datamönstren var tekniskt sett framsynta, men estetiskt en tveksam förnyelse i den brokiga, vildsinta mönsterflora som släppte in omvärlden i vävstolarna. Pressbilder av Little Richard, Vietnam och från u-länderna vävdes till mattor. Flower Power myllrade på väggarna, det var en motbild till Sampes balanserade budskap att alltid förhålla sig smidigt till helheten. Datamönstren blev Textilkammares sista nyhet innan den lades ner 1971.
Uppdragen fortsatte med den egna firman Sampe-Design: ambassader, konsulat: Brasilia 1975, Frankfurt 1977, Hanoi 1979, Kairo, Lagos, München, Montreal, Paris och tillbaka till Sjuhäradsbygden: ett draperi för Borås Kulturhus.
Jag torkar vidare med mina Sampe-handukar och funderar över hur det hade varit att träffa henne, en slags audiens kanske. Det är ändå mönstren, i ständigt nya tryck, som är den bästa bilden av hedersdoktorn, professorn, guldmedaljören Astrid Sampe, de självklara mönstren, skapade efter hennes mondrianska motto: "Ordning är frihet".