Måleri, keramiska utbrott och lyckligt stengods

Någon gång på våren 1973 bad Carl-Harry Stålhane sin närmste man på Rörstrand, frihandsdrejaren Kent Ericsson, att kavla ut några lerflak. De rullades ihop som taveldukar, brändes och så målade Carl-Harry med snabba penseldrag på den ljusa, skrovliga ytan. Han var 53 år gammal och det var en stor frihet. Stålhane hade varit på den anrika porslinsfabriken i Lidköping i 34 år och räknades till en av landets ledande keramiska formgivare och konstnärer.

Nu störtade 1970-talet in över verksamheten. Fabriken fylldes av "räknenissar", tidsstudiemän och klåfingriga chefer. 200 anställda, hantverkare och konstnärer som Marianne Westman, Ingrid Persson och Olle Alberius hade sagts upp. Den keramiska kunskap som utvecklats genom decennierna raderades ut medan nostalgiska porslinsklassiker som Grön Anna och Ostindia rullade på i tillverkningshallen. Stålhane hade fått axla ansvaret också för ägaren Upsala-Ekebys formgivning där konstproduktionen självdog i en murrig sörja. På Rörstrand spred sig amatörismen. Tidsandan grinade illa åt konstnärer, unik lyxproduktion och konstavdelningens verksamhet haltade i förvirring över dålig ekonomi och brist på intresse. Drejargruppens anonymt skapade stengods sålde i kraft av en tidstypisk janteestetik, där ingen skulle vara bättre än någon annan.

Carl-Harry satt i ateljén, målade sex keramiska dukar och längtade bort från ansvaret. Han hade sedan tidigt 1950-tal varit företagets stjärna, en brilliant förmåga som utvecklades i nästan obegriplig hastighet mellan konventionellt stengods, keramiska utbrott, reliefväggar och kaffegods. En "Stålhane" kan likaväl vara en 12 meter lång hårdbränd stengodsvägg som en näpen gräddsnipa med blåa blad.

Måleriet var Stålhanes ungdomskärlek. Född och uppväxt i Mariestad vid Vänern präglades säkert hans blick av det säregna ljuset över den stora vattenytan. Han kom till Rörstrand 1939 som dekoratör och lärling till stengodskungen Gunnar Nylund. 1942 kom den tidens dyrkade målare, Isaac Grünewald till fabriken för att måla fajanser. Stålhane blev hans assistent, kom till hans målarskola och det dröjde inte länge förrän Grünewald sa att "Stålhane målar ju Grünewald ta mig fan bättre än jag gör".

Efter kriget och konstskola i Paris lämnade Carl-Harry Stålhane den blommande keramiken för stengodset som kom att bli hans specialitet. 1950-talet var en väg bort från det klassiska stengodset som frodats under kriget. Stålhanes tidiga konstgods bär på en slags oro och nonchalans inför det utsökta. En längre hals, omöjligt smal, ett skarpare drag kring mynningar och den lite extra dramatiska Stålhane-linjen är tecken på ett uppbrott från elegansen och den borgerliga söndagskeramiken. Utländska signaler, tidskrifter, abstrakt konst satte fyr på utvecklingen. Glasyrerna blev en utmaning och en underbar möjlighet. Stålhane tog upp den kinesiska traditionen att använda lokala leror. På Kinnekulles branter hittade man mineraler som gav jordiga effekter och ny tyngd i skapandet. Samtidigt glänste den asymmetriska servien Blanca som en svanflock av vitaste fältspatsporslin, ett premiärlejon på H 55, men svårsåld till en kundkrets som fortfarande ville ha blommigt hushållsgods.

Gravitationen ökade. På våren 1960 visade Carl-Harry Stålhane stengods på Galleri Blanche i Stockholm, en utställning som blev en manifestation av tidens keramiska motrörelse. "Nu kommer 60-talets keramik: tung, primitiv, robust, dramatisk", skrev Ulf Hård af Segerstad (SvD 29.4.60) och beskrev Stålhanes kärl som en kärleksförklaring till de naturliga materialen i plaståldern. Det var en guldålder. Stålhanes keramik utvecklades från finlemmat salongsgods till grovhuggna, mörka pjäser med utfall av smält berggrund. Sprutpistolernas fina glasyrdimma byttes mot ett hällande och spacklande på skurna kärlytor. Stålhane drev sin konst mot allt större format och skapade klippväggar i bränd lera: Handelsbanken 1961, SAAB i Linköping 1963, Commerce Tower i Kansas City 1964 och Volvos huvudkontor 1967 - ett underbart landskap med järnets väg från gruva till bilar. Volvoväggen är ett landets största keramiska verk och kanske Stålhanes bästa insats överhuvudtaget. Arbetet med väggarna pågick samtidigt som han ritade ständigt nya ateljégodsserier eller fördjupade sig i restaurangporslinets ergonomi. Stålhanes produktion har en intressant spännvidd mellan riktiga stolpskott, den serietillverkade ateljévarans myller av askfat, skålar, plattor, burkar i all oändlighet och hans personliga mästerskap. Ojämnheten visar på fabrikens omättliga behov av produkter och hur hårt man drev sin formgivarkung. Inte alla dagar blev bra. En servisklassiker från 1968 är Viking, servisen i temmokuglasyr med målade järnband. Det mörkbruna porslinet satte trenden för 1970-talets förtjusning i brunt.

Sparade vaxdukshäften med uppgifter om det unika konstgodset visar, trots tvivel och dystra tider på fabriken i tidigt 1970-tal, på en obruten skaparkraft. Stålhane arbetar med fläckvis glaserade, skurna klot i stengods där flikar virar sig om varandra som i inre organ eller växtknutar dekorerade med outgrundliga tecken. Det är som bilder av Stålhanes tankar, färgstarka, men abstrakta, liksom i kramp. Noteringar berättar om glasyrer, massanummer, pris och ibland också vart förmålen tagit vägen. Föremål 706: "13:e april 1970. 2000 kr netto. Utställning på Liljevalchs". Föremål "721. 25 maj 1970: 523 kr ex. moms. Köpare: Fru Bergman. Föremål 716-720 "Amerika". Föremål 723-726. "Oslo". Sida efter sida med vaser och skålar där uttrycket skiftar, testar, hoppar till nya infall. 1972 skapades ett knippe tunna rör med fläckvis glasyr mot sträv chamotte, en utsökt reducering efter så många yviga formgivarår.

Nyutnämnde designchefen Stålhane gick på kollisionskurs med företagsledningen om hur framtiden skulle formas. Han ville dra in ungdomar till Rörstrand och bygga upp en keramisk plantskola, men ledningen rationaliserade så hårt som möjligt. Stålhane tyckte samarbetet var som att spela på enarmad bandit: "Hur man än drar så kommer det bara citroner".

Så hamnar vi i ateljén den där våren 1973, då Carl-Harry målar sina keramiska målardukar och penseldragen bildade en slags kartor för en framtida frihet. Han signerade föremålen, de fick sina unikatnummer, 390-394 och nummer 3181, som fördes in i vaxdukshäftet. Dukarna stannade på Rörstrand, men Stålhane gav sig av. "Ingen kan ana vilken befrielse det var att lämna Rörstrand och starta något nytt", sade han till tidningen Form ett par år senare. (nr. 7/75)

Vid Lidköpings gamla vattenverk en bit utanför staden tändes 1973 de första ugnarna vid Designhuset, Carl-Harry Stålhanes nya keramiska experiment. Kent Ericsson blev hans kompanjon, fru Bibi Stålhane tog hand om ekonomin. Allt startades om: ekonomi, teknik, estetik. Man fick både dra rör, gjuta över de gamla vattenbassängerna och skapa keramik i en lustfylld nystart. Kent Ericsson beskriver det som "en chock" att upptäcka hur lång tid allting tog utan staben av tekniker och Rörstrands resurser. Designhuset blev trots det snabbt en av landets mest nyfikna keramikcentrum. Man tog in elever, besökande keramiker, undervisade i kemi och formlära. Nu fungerade Carl-Harrys egen verkstadsdröm och i tidigt 1980-tal hade man 8-10 anställda. Nere i källaren fylldes ugnarna med unikat och seriegods för Sverige och export. För Stålhanes skapande innebar Designhusets nya dagar en avslappning och återgångkoppling till de kinesiska och japanska rötter som alltid gett kraft i hans formgivning. Han blev mera av en lycklig krukmakare. På stora vaser och fat av handdrejat porslin lät han penslarna svepa fram en helt egen kalligrafi.

Designhusets ekonomi gick upp och ner. Ena året gav offentliga arbeten både stora inkonster och status, nästa år var det tillbaka till krukmakeriet. Men hela tiden försökte man överraska sig själva, experimentera, måla fritt på porslin, bara det en utmaning i kaffekopparnas rike. Ibland blev skålarna över halvmeterbreda och lyftes som jättelika snäckskal ur ugnarna, ibland blev serievaran tidstypiskt blank och lite anonym. Man samarbetade med Chalmers i ett ambitiöst mångårigt projekt att systematisera glasyreffekterna av de mineraler man prövade: Kinnekulles jordar, kopparslig från Norrbottens gruvor och järnoxider från nedlagda malmfält i Bergslagen. Carl-Harry målade med uranoxid, vanadin och oxblod. Man tejpade, slipade, prövade alla möjliga metoder för att nå nya resultat. För att nå ända fram till den uråldriga keramikens sanning byggde man "den eldsprutande draken", en vedeldad traditionell kinaugn i miniformat.

Carl-Harry Stålhanes både utvecklades och marginaliserades under 1970-80-talen. Han frilansade åt Bing & Gröndahl i Danmark och Designhuset arbetade oförtröttligt på, men tidens smakdomare visade inte samma hejdlösa entusiasm inför hans keramik som förr. Pressrösterna som surrat kring Stålhane, kungen av Rörstrand, gav på 1970-talet sin uppskattning till Designhuset, men klingade sedan av. Det krympande perspektivet hängde samman med den svenska konstindustrins nedgång, Designhusets självvalt lilla format, men kanske också med en döende stengodskult. Nu var det glaset som fick all status. Wake Store i Tokyo, Bonniers i New York, Gummessons och Artium i Göteborg blir Färgelanda, Vadsbo, Sundsvalls Konstförening. Den sista utställningen på NK i Stockholm skedde 1975, sedan syns Stålhane mest i västsverige. Men lokalt i Skaraborg var han ännu en keramisk celebritet med välbesökta utställningar där stengodset snabbt fick röda lappar. 1989 startade man Keramikskolan, ytterligare ett steg mot Stålhanes dröm om ungdomlig kraft till keramiken. Själv var han fylld av idéer och projekt, även om han var märkt av sjukdom de sista åren. I april 1990 skulle Carl-Harry ta sig en tupplur på soffan, men vaknade aldrig.

Ännu i dag brinner Designhusets kinaugn med svart rök under den årliga porslinsfestivalen i Lidköping. Kent Ericsson är nu utbildningsledare på Keramikskolan och i full fart som alltid bland sprutskåp, drejskivor, elever och möten. Man utbildar modellörer till bilindustrin, ger avancerade kurser i glasyrer och har landets bästa gjutmassa. I den nyfikna, experimenterande, projektglada verksamheten fortlever Carl-Harry Stålhanes temperament.

De keramiska dukarna från 1973, där han lät måleriet visa vägen ut, sover sin törnrosasömn i katakomberna till Rörstrands museum.

(PE 2004)